Fattigstugan på Öhn                                                


   












         Detta hus byggdes 1881.

     Sedan gammalt har regeln "bra karl reder sig själv" fått gälla.

   Det har dock alltid funnits personer som endast tidvis kunnat klara sitt levebröd själva pga hög ålder, sjukdom eller handikapp.


Socknarnas fattigvård sköttes av fattigrotar, som ofta sammanföll med byarna.

Storkåge by utgjorde således ett rote eller distrikt och i spetsen för detta stod en distriktsföreståndare, som var skyldig att lämna uppgifter till myndigheterna om antalet fattiga och sjuka i byn.


Fattigvården, som även omfattade åldringsvård, barnavård och sjukvård, bestod bl a av olika typer av understöd,

som bönderna var skyldiga att leverera och vilket kunde vara allt från kontanter och spannmål till förnödenheter som ved och kläder.


  De fattiga som ej hade egen bostad fick antingen utackorderas till lägstbjudande eller "gå på roten", dvs vandra runt mellan vissa bestämda gårdar för att få mat och husrum.


  En annan form av hjälp var, att på samfälld mark inom byn uppföra bostadshus för byns fattiga, vilka .saknade egen bostad,

men som delvis kunde klara sin försörjning själva. Två torp byggdes på Högåsen för detta ändamål. Även fattigstugor för mer kollektivt boende uppfördes och detta "distriktshus" på ön utgör en sådan byggnad.


Den är unik för Västerbottens län, men tyvärr saknas uppgifter om dess ålder.

I ett odaterat protokoll i byakistan står, att byn har beslutat att anskaffa tegel "till det hus som skall uppföras på Öhn".

Byggnaden inreddes med två identiska rum med eldstad, som troligen var för sig härbärgerade kvinnor och män.

En av de sista hyresgästerna i huset var syskonparet Johan och Helena Vahlberg, barn till soldat Vahlberg på Brännäset.


Skrivet av Annika Hallinder